Brevet
Nu har jag skrivit klart det värsta brev jag någonsin skrivit, och hoppas så inihelvete att jag aldrig någonsin behöver skriva ett liknande igen.
Det blev 2 fulla A4-sidor fulla med text på båda sidorna. Och ändå har jag inte fått med allt.
Men som en nära vän sa till mig idag:
Inga ord är tillräckliga....
Och det är nog så. Om jag så hade skrivit en 700 sidor lång roman så hade det inte varit i närheten av allt jag känner.
Att jag inte ligger som en blöt fläck på golvet beror nog huvudsakligen på att jag kämpar mitt hårdaste på att skjuta undan känslorna, på bekostnad av att jag måste säga farväl till en mycket nära vän imorgon men även att alla känslor åker med där. Jag kan liksom inte välja ut enstaka känslor, utan alla åker med på samma bräde - tyvärr.
Jag vill inte skjuta bort U, men jag har inget val just nu. För det handlar om det grundläggande att överleva. Att överleva till lördag, att inte få panik.
Att ta mig till dopet och sen till Karlstad för att hålla om dig J. Sen må allt rasera.
Men jag måste klara mig till dess.
Visst har tankarna kommit att jag vill göra mig fysiskt illa. Men det har jag inga planer på att göra. Allt fokus ligger på att försöka "vänja" mig vid situationen och ta mig igenom dagarna.
Så nej, jag kommer inte ta livet av mig.
Jag kämpar vidare, för någon annan..
Jag vet inte vad jag aka säga eller vad jag ska känna... Det är bara så fasligt tomt inuti mig.
Snart aka jag gå och lägga mig och hoppas på att få någon sömn inatt. För imorgon måste jag vara ännu starkare.
Och imorgon måste jag jobba.
Imorgon kommer jag träffa mina föräldrar, och jag kan inte säga något till dem. Jag måste hålla ihop.
Livet är inte rättvist, jag tycker att jag har alldeles för mycket på mina axlar nu.
Det är ett under att jag fortfarande står upprätt..