silencium.blogg.se

Igår så började vi dagen med att åka till mariebergs köpcentrum för att köpa klackskor till mig. Sen åkte vi till Karlskoga för att träffa Ulrikas släkt och gå på dop.

Och det gick alldeles galant, ingen ångest bara trevligheter! Det var underbart att få träffa hennes 2 syskon, syskonbarnen mm mm. Härliga människor!

Sen efter det så åkte vi till Karlstad vid 16 tiden. När vi kom fram till hotellet så var det ett himla springande till fönstret var gång någon av oss hörde en buss...
Men vi kom på ganska snabbt att alla bussar passerade där. Ett busslast stannade till utanför hotellet och släppte av ett gäng asiater. Så på med kjol och högklackat, och jag sprang nerför trapporna. Men det var inte dem, det var kanske kineser or what ever!

Så jag ringde receptionen och skulle be att de kunde ringa när de väl hade checkat in. Så vi bytte kläder och skulle gå ut med hundarna, när vi stod utanför porten så hade det stannat en buss: och ut ser jag Jenny komma gående. Så fort hon ser mig så skriker hon: Aaaaaaaahhhhh you are crazzzyyyyyy!!!

Kramar och mer kramar, sen gick jag och Ullis en sväng med hundarna. Efter promenaden så gick vi upp med hundarna och ner till bishops arms som ligger vägg i vägg med hotellet. Vi satt och käkade, skrattade, pratade, petade på varandra i säkert 3 timmar. Ullis gick upp en sväng till hundarna. Och hundarna skötte sig jättebra! Vi åkte två svängar med bilen, och vi kom till rummet vid 00:30 ungefär, så hundarna spenderade tiden från 10:15 - 17 ungefär i bilen, bortsett från ett par promenader. Och inga problem. Och de var väl själva på rummet i ca 4 timmar.
Men de låg bara och sov när vi var borta ♥

Det är alldeles underbart att de verkligen har accepterat Ullis.

Om 1 timme så ska vi träffa Jenny för frukost. Kl 8:00 så åker hon till Stockholm.
För att springa omkring som en idiot på så fullspäckat schema fram till 15:30 när de ska ta båten över till Helsingfors. Där ska de väl vara någon timme innan de ska sätta sig på flyget hem till Korea.

Det har varit helt underbart att träffa henne. Men jag har fortfarande inte förstått det, det är så himla overkligt!
Vid frukosten aka jag ge mitt brev jag har skrivit till henne.

Förhoppningsvis så kan vi komma iväg till Korea inom en framtid.
Men det är mycket annat som måste fixas, caféet måste säljas, jag måste spara pengar (även om Ullis har wrbjudit sig att betala åt mig med), jag måste kolla med Nina om hon kan ta hand om hundarna... Så det är inte bara att packa resväskan och dra.

Så om jag har ett stort jävla lass med tur så är det här inte sista gången jag ser henne... Men det troliga är nog att det är sista gången..

"Varje dag är en kamp att ta sig igenom"..

Mitt hjärta brister ut i gråt...

Älskade du, mitt hjärta förblöder för din skull. Lämna mig inte här, överge mig inte...