silencium.blogg.se

Igår trodde jag på allvar att lin magkatarr skulle kosta mig livet. Men icke, jag klarade mig även denna gång.
Idag är det bättre, men så har vi ångesten och yrslet istället.
Jag blir så förbannat jävla trött!!

Snart ska jag åka till vc och antagligen få mig några tillsägelser om att ändra min livsstil, gå ber i vikt och ändra mina kostvanor... Kul, betala 150kr för att få höra sådant man redan själv har konstaterat...
Men jag tänkte faktiskt även ta upp mitt psykiska mående också.. Så vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Efter det så ska jag hem och jobba, och förhoppningsvis hinner jag även att städa ur min bil.

Till kvällen kommer älsklingen hit igen (vad skulle jag göra utan henne???), och jag ska bjuda på kalops. Det är nämligen kokt mat som gäller för fröken Svensson...

Snart ska jag sätta mig i bilen och köra mot vc...

Nu har jag skrivit klart det värsta brev jag någonsin skrivit, och hoppas så inihelvete att jag aldrig någonsin behöver skriva ett liknande igen.

Det blev 2 fulla A4-sidor fulla med text på båda sidorna. Och ändå har jag inte fått med allt.
Men som en nära vän sa till mig idag:

Inga ord är tillräckliga....

Och det är nog så. Om jag så hade skrivit en 700 sidor lång roman så hade det inte varit i närheten av allt jag känner.

Att jag inte ligger som en blöt fläck på golvet beror nog huvudsakligen på att jag kämpar mitt hårdaste på att skjuta undan känslorna, på bekostnad av att jag måste säga farväl till en mycket nära vän imorgon men även att alla känslor åker med där. Jag kan liksom inte välja ut enstaka känslor, utan alla åker med på samma bräde - tyvärr.

Jag vill inte skjuta bort U, men jag har inget val just nu. För det handlar om det grundläggande att överleva. Att överleva till lördag, att inte få panik.
Att ta mig till dopet och sen till Karlstad för att hålla om dig J. Sen må allt rasera.
Men jag måste klara mig till dess.

Visst har tankarna kommit att jag vill göra mig fysiskt illa. Men det har jag inga planer på att göra. Allt fokus ligger på att försöka "vänja" mig vid situationen och ta mig igenom dagarna.

Så nej, jag kommer inte ta livet av mig.
Jag kämpar vidare, för någon annan..

Jag vet inte vad jag aka säga eller vad jag ska känna... Det är bara så fasligt tomt inuti mig.

Snart aka jag gå och lägga mig och hoppas på att få någon sömn inatt. För imorgon måste jag vara ännu starkare.
Och imorgon måste jag jobba.

Imorgon kommer jag träffa mina föräldrar, och jag kan inte säga något till dem. Jag måste hålla ihop.

Livet är inte rättvist, jag tycker att jag har alldeles för mycket på mina axlar nu.
Det är ett under att jag fortfarande står upprätt..

Igår fick jag ett fruktansvärt samtal.
Huvudsakligen handlade samtalet om hopplöshet, uppgivenhet och en djup längtan efter döden.

Min kära bästaste Du.
Jag försöker så gott det bara går att hålla ihop oss båda. Jag sträcker mina armar så långt det går, så att de förhoppningsvis räcker fram till dig.
Jag andas åt dig och jag är vinden som torkar dina tårar. Jag kan inte hata dig för att du vill lämna oss i förtid, än mindre för att du snart kommer att göra det.

Jag kan däremot hata livet, hata livet som gör dig så ont att i känner att du bara har ett val.

Mina tårar rinner för dig, och mitt hjärta brister i tusen åter tusen bitar när jag tänker på allt jag måste förbereda och säga till dig när vi ses.


För när dagen går mot natt, så kommer det att bli sista gången vi ses.

Sa rangheo!

Det är en kittlande känsla när man har mött någon som är som en själv - fast bättre. Det är en mäktig känsla när man möter sin motpol, människan man utvecklas och växer med.

Jag kommer aldrig att bli densamma <3

Det är mycket som händer i mitt liv nu.
Mycket som bara jag förstår.

Jag trillade tillbaka till det självdestruktiva träsket igen - men det hände bara två gånger. Självklart kan jag inte begå samma misstag som för åtta år sedan; och lova att det aldrig kommer att hända igen. För det är ett löfte som jag kanske kommer att bryta.
Men förhoppningsvis så blir det aldrig mer igen.

För er som inte förstår, så reagerar man med enorm smärta och rädsla när man för en gångs skull riskerar att rasera sina murar som man har byggt upp och rustat på i 30 år. För det första så går det inte bara att öppna dörren på vid gavel, och för det andra så säger kroppen ifrån att det är inte helt utan risk. Risken finns alltid att man blir lämnad. Och att då bli lämnad efter att ha upplevt sitt livs kärlek - är värre än att aldrig ha upplevt den.. Så det är en inre kamp, en inre kamp mellan att verkligen våga leva - eller att se till att man överlever utan fler sår i själen.

Så ja, jag är överlycklig - men livrädd.

Jag hade precis funnit mig i att jag skulle leva själv med hundarna. Mina krav var alldeles för höga för någon att passa in på.
Men mitt mellan andetagen så lyckades jag snubbla över Ullis. Och det är nog det bästa jag har gjort ;)

Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att utveckla sig.