Maktlöshet
Igår fick jag ett fruktansvärt samtal.
Huvudsakligen handlade samtalet om hopplöshet, uppgivenhet och en djup längtan efter döden.
Min kära bästaste Du.
Jag försöker så gott det bara går att hålla ihop oss båda. Jag sträcker mina armar så långt det går, så att de förhoppningsvis räcker fram till dig.
Jag andas åt dig och jag är vinden som torkar dina tårar. Jag kan inte hata dig för att du vill lämna oss i förtid, än mindre för att du snart kommer att göra det.
Jag kan däremot hata livet, hata livet som gör dig så ont att i känner att du bara har ett val.
Mina tårar rinner för dig, och mitt hjärta brister i tusen åter tusen bitar när jag tänker på allt jag måste förbereda och säga till dig när vi ses.
För när dagen går mot natt, så kommer det att bli sista gången vi ses.
Sa rangheo!