silencium.blogg.se

Minnet sviker, dagarna flyter ihop och jag hittar inte orden jag söker.

Jag hoppas så innerligt att jag vaknar upp imorgon och att allt är som förut.

Att hundarna ligger nära är tryggheten i vår skuta som är på stormigt hav.
Deras andetag lugnar mig.

Utan er skulle jag inte finnas. Så enkelt är det.
Jag älskar er mer än möjligt! <3

Efter ett långt samtal som startade med att jag grät fick mig sen till slut att må bättre - men jag mår inte bra.

Den enda jag orkar prata med när allt är som mörkast är S, hon förstår som ingen annan. Och endast förståelsen får mig att hitta ljuset i allt mörker.

Jag har återigen fått bekräftat att jag kommer inte klara av att arbeta i höst och/eller från våren 2014. Det är alldeles för tidigt. Och då kommer jag inte att klara mig, jag får helt enkelt inte in tillräckligt med pengar för att överleva.
Vad gör man då?

I slutet av samtalet så pratade jag jättemycket om mormor, om olika lekar jag lekte när jag var liten - minnen som oavsett allt mörker i världen; som aldrig mörkret rår på.
Det var ett fint avslut.

Nu "får" jag äntligen sova.

Att leva med panikångest är mer eller mindre jobbigt, såklart beroende på vilken dag jag har.

Nu har jag haft 2 veckor få jag har lämnat hundarna hemma själva en hel del men även haft mycket inplanerat.
Och den senaste tiden tycker jag att bara har mått bättre och bättre - utan bakslag. Så jag tuffade på som om allt var bra.

Idag kom bakslaget. Jag kände redan imorse att det inte var bra, och sen under hela dagen har det bara vuxit sig större. Jag har medvetet slarvat med medicinen för att det känts så bra, vilket inte var så smart egentligen.
Imorse vid 07 var jag tvungen att att gå upp enbart för att ta medicin, jag vaknade och mådde inte bra.

Efter att vi hade sagt hejdå till Nina & Co., så begav vi oss hemåt varvid jag fick ringa PG och avblåsa kvällen som var inbokad i Nävekvarn. Ångestpåslaget har pulserat, jag känner mig djupt deprimerad, extremt ledsen, har svårt att andas och har sovit mer eller mindre sen vi kom hem.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller.

Allt är otroligt betungande nu, och det gör mig ännu mer ledsen....
Jag pratade nyss med Mama och bara snäste åt henne - eftersom jag inte orkar prata och bara vill sitta hemma och vara tyst.. Det gör mig såklart om möjligt ännu mer ledsen...
Att herr räv kanske känner sig kluven och förvirrad späder också på min ledsamhet.

Och för att göra allt ännu värre så är jag ständigt illamående, inte pga ngt jag ätit eller maginfluensa - utan ångestillsmående.

Jag hoppas vid Gud att jag mår bättre imorgon. Det enda som är värre än situationen jag befinner mig i är om jag får panik.