Acceptansen och naiviteten
Efter ett långt samtal som startade med att jag grät fick mig sen till slut att må bättre - men jag mår inte bra.
Den enda jag orkar prata med när allt är som mörkast är S, hon förstår som ingen annan. Och endast förståelsen får mig att hitta ljuset i allt mörker.
Jag har återigen fått bekräftat att jag kommer inte klara av att arbeta i höst och/eller från våren 2014. Det är alldeles för tidigt. Och då kommer jag inte att klara mig, jag får helt enkelt inte in tillräckligt med pengar för att överleva.
Vad gör man då?
I slutet av samtalet så pratade jag jättemycket om mormor, om olika lekar jag lekte när jag var liten - minnen som oavsett allt mörker i världen; som aldrig mörkret rår på.
Det var ett fint avslut.
Nu "får" jag äntligen sova.