Baksidan av allt
Att leva med panikångest är mer eller mindre jobbigt, såklart beroende på vilken dag jag har.
Nu har jag haft 2 veckor få jag har lämnat hundarna hemma själva en hel del men även haft mycket inplanerat.
Och den senaste tiden tycker jag att bara har mått bättre och bättre - utan bakslag. Så jag tuffade på som om allt var bra.
Idag kom bakslaget. Jag kände redan imorse att det inte var bra, och sen under hela dagen har det bara vuxit sig större. Jag har medvetet slarvat med medicinen för att det känts så bra, vilket inte var så smart egentligen.
Imorse vid 07 var jag tvungen att att gå upp enbart för att ta medicin, jag vaknade och mådde inte bra.
Efter att vi hade sagt hejdå till Nina & Co., så begav vi oss hemåt varvid jag fick ringa PG och avblåsa kvällen som var inbokad i Nävekvarn. Ångestpåslaget har pulserat, jag känner mig djupt deprimerad, extremt ledsen, har svårt att andas och har sovit mer eller mindre sen vi kom hem.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller.
Allt är otroligt betungande nu, och det gör mig ännu mer ledsen....
Jag pratade nyss med Mama och bara snäste åt henne - eftersom jag inte orkar prata och bara vill sitta hemma och vara tyst.. Det gör mig såklart om möjligt ännu mer ledsen...
Att herr räv kanske känner sig kluven och förvirrad späder också på min ledsamhet.
Och för att göra allt ännu värre så är jag ständigt illamående, inte pga ngt jag ätit eller maginfluensa - utan ångestillsmående.
Jag hoppas vid Gud att jag mår bättre imorgon. Det enda som är värre än situationen jag befinner mig i är om jag får panik.