Min tid mina känslor
Det är mycket som händer i mitt liv nu.
Mycket som bara jag förstår.
Jag trillade tillbaka till det självdestruktiva träsket igen - men det hände bara två gånger. Självklart kan jag inte begå samma misstag som för åtta år sedan; och lova att det aldrig kommer att hända igen. För det är ett löfte som jag kanske kommer att bryta.
Men förhoppningsvis så blir det aldrig mer igen.
För er som inte förstår, så reagerar man med enorm smärta och rädsla när man för en gångs skull riskerar att rasera sina murar som man har byggt upp och rustat på i 30 år. För det första så går det inte bara att öppna dörren på vid gavel, och för det andra så säger kroppen ifrån att det är inte helt utan risk. Risken finns alltid att man blir lämnad. Och att då bli lämnad efter att ha upplevt sitt livs kärlek - är värre än att aldrig ha upplevt den.. Så det är en inre kamp, en inre kamp mellan att verkligen våga leva - eller att se till att man överlever utan fler sår i själen.
Så ja, jag är överlycklig - men livrädd.
Jag hade precis funnit mig i att jag skulle leva själv med hundarna. Mina krav var alldeles för höga för någon att passa in på.
Men mitt mellan andetagen så lyckades jag snubbla över Ullis. Och det är nog det bästa jag har gjort ;)
Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att utveckla sig.