silencium.blogg.se

Igår så började vi dagen med att åka till mariebergs köpcentrum för att köpa klackskor till mig. Sen åkte vi till Karlskoga för att träffa Ulrikas släkt och gå på dop.

Och det gick alldeles galant, ingen ångest bara trevligheter! Det var underbart att få träffa hennes 2 syskon, syskonbarnen mm mm. Härliga människor!

Sen efter det så åkte vi till Karlstad vid 16 tiden. När vi kom fram till hotellet så var det ett himla springande till fönstret var gång någon av oss hörde en buss...
Men vi kom på ganska snabbt att alla bussar passerade där. Ett busslast stannade till utanför hotellet och släppte av ett gäng asiater. Så på med kjol och högklackat, och jag sprang nerför trapporna. Men det var inte dem, det var kanske kineser or what ever!

Så jag ringde receptionen och skulle be att de kunde ringa när de väl hade checkat in. Så vi bytte kläder och skulle gå ut med hundarna, när vi stod utanför porten så hade det stannat en buss: och ut ser jag Jenny komma gående. Så fort hon ser mig så skriker hon: Aaaaaaaahhhhh you are crazzzyyyyyy!!!

Kramar och mer kramar, sen gick jag och Ullis en sväng med hundarna. Efter promenaden så gick vi upp med hundarna och ner till bishops arms som ligger vägg i vägg med hotellet. Vi satt och käkade, skrattade, pratade, petade på varandra i säkert 3 timmar. Ullis gick upp en sväng till hundarna. Och hundarna skötte sig jättebra! Vi åkte två svängar med bilen, och vi kom till rummet vid 00:30 ungefär, så hundarna spenderade tiden från 10:15 - 17 ungefär i bilen, bortsett från ett par promenader. Och inga problem. Och de var väl själva på rummet i ca 4 timmar.
Men de låg bara och sov när vi var borta ♥

Det är alldeles underbart att de verkligen har accepterat Ullis.

Om 1 timme så ska vi träffa Jenny för frukost. Kl 8:00 så åker hon till Stockholm.
För att springa omkring som en idiot på så fullspäckat schema fram till 15:30 när de ska ta båten över till Helsingfors. Där ska de väl vara någon timme innan de ska sätta sig på flyget hem till Korea.

Det har varit helt underbart att träffa henne. Men jag har fortfarande inte förstått det, det är så himla overkligt!
Vid frukosten aka jag ge mitt brev jag har skrivit till henne.

Förhoppningsvis så kan vi komma iväg till Korea inom en framtid.
Men det är mycket annat som måste fixas, caféet måste säljas, jag måste spara pengar (även om Ullis har wrbjudit sig att betala åt mig med), jag måste kolla med Nina om hon kan ta hand om hundarna... Så det är inte bara att packa resväskan och dra.

Så om jag har ett stort jävla lass med tur så är det här inte sista gången jag ser henne... Men det troliga är nog att det är sista gången..

"Varje dag är en kamp att ta sig igenom"..

Mitt hjärta brister ut i gråt...

Älskade du, mitt hjärta förblöder för din skull. Lämna mig inte här, överge mig inte...

Igår trodde jag på allvar att lin magkatarr skulle kosta mig livet. Men icke, jag klarade mig även denna gång.
Idag är det bättre, men så har vi ångesten och yrslet istället.
Jag blir så förbannat jävla trött!!

Snart ska jag åka till vc och antagligen få mig några tillsägelser om att ändra min livsstil, gå ber i vikt och ändra mina kostvanor... Kul, betala 150kr för att få höra sådant man redan själv har konstaterat...
Men jag tänkte faktiskt även ta upp mitt psykiska mående också.. Så vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Efter det så ska jag hem och jobba, och förhoppningsvis hinner jag även att städa ur min bil.

Till kvällen kommer älsklingen hit igen (vad skulle jag göra utan henne???), och jag ska bjuda på kalops. Det är nämligen kokt mat som gäller för fröken Svensson...

Snart ska jag sätta mig i bilen och köra mot vc...

Nu har jag skrivit klart det värsta brev jag någonsin skrivit, och hoppas så inihelvete att jag aldrig någonsin behöver skriva ett liknande igen.

Det blev 2 fulla A4-sidor fulla med text på båda sidorna. Och ändå har jag inte fått med allt.
Men som en nära vän sa till mig idag:

Inga ord är tillräckliga....

Och det är nog så. Om jag så hade skrivit en 700 sidor lång roman så hade det inte varit i närheten av allt jag känner.

Att jag inte ligger som en blöt fläck på golvet beror nog huvudsakligen på att jag kämpar mitt hårdaste på att skjuta undan känslorna, på bekostnad av att jag måste säga farväl till en mycket nära vän imorgon men även att alla känslor åker med där. Jag kan liksom inte välja ut enstaka känslor, utan alla åker med på samma bräde - tyvärr.

Jag vill inte skjuta bort U, men jag har inget val just nu. För det handlar om det grundläggande att överleva. Att överleva till lördag, att inte få panik.
Att ta mig till dopet och sen till Karlstad för att hålla om dig J. Sen må allt rasera.
Men jag måste klara mig till dess.

Visst har tankarna kommit att jag vill göra mig fysiskt illa. Men det har jag inga planer på att göra. Allt fokus ligger på att försöka "vänja" mig vid situationen och ta mig igenom dagarna.

Så nej, jag kommer inte ta livet av mig.
Jag kämpar vidare, för någon annan..

Jag vet inte vad jag aka säga eller vad jag ska känna... Det är bara så fasligt tomt inuti mig.

Snart aka jag gå och lägga mig och hoppas på att få någon sömn inatt. För imorgon måste jag vara ännu starkare.
Och imorgon måste jag jobba.

Imorgon kommer jag träffa mina föräldrar, och jag kan inte säga något till dem. Jag måste hålla ihop.

Livet är inte rättvist, jag tycker att jag har alldeles för mycket på mina axlar nu.
Det är ett under att jag fortfarande står upprätt..

Igår fick jag ett fruktansvärt samtal.
Huvudsakligen handlade samtalet om hopplöshet, uppgivenhet och en djup längtan efter döden.

Min kära bästaste Du.
Jag försöker så gott det bara går att hålla ihop oss båda. Jag sträcker mina armar så långt det går, så att de förhoppningsvis räcker fram till dig.
Jag andas åt dig och jag är vinden som torkar dina tårar. Jag kan inte hata dig för att du vill lämna oss i förtid, än mindre för att du snart kommer att göra det.

Jag kan däremot hata livet, hata livet som gör dig så ont att i känner att du bara har ett val.

Mina tårar rinner för dig, och mitt hjärta brister i tusen åter tusen bitar när jag tänker på allt jag måste förbereda och säga till dig när vi ses.


För när dagen går mot natt, så kommer det att bli sista gången vi ses.

Sa rangheo!

Det är en kittlande känsla när man har mött någon som är som en själv - fast bättre. Det är en mäktig känsla när man möter sin motpol, människan man utvecklas och växer med.

Jag kommer aldrig att bli densamma <3

Det är mycket som händer i mitt liv nu.
Mycket som bara jag förstår.

Jag trillade tillbaka till det självdestruktiva träsket igen - men det hände bara två gånger. Självklart kan jag inte begå samma misstag som för åtta år sedan; och lova att det aldrig kommer att hända igen. För det är ett löfte som jag kanske kommer att bryta.
Men förhoppningsvis så blir det aldrig mer igen.

För er som inte förstår, så reagerar man med enorm smärta och rädsla när man för en gångs skull riskerar att rasera sina murar som man har byggt upp och rustat på i 30 år. För det första så går det inte bara att öppna dörren på vid gavel, och för det andra så säger kroppen ifrån att det är inte helt utan risk. Risken finns alltid att man blir lämnad. Och att då bli lämnad efter att ha upplevt sitt livs kärlek - är värre än att aldrig ha upplevt den.. Så det är en inre kamp, en inre kamp mellan att verkligen våga leva - eller att se till att man överlever utan fler sår i själen.

Så ja, jag är överlycklig - men livrädd.

Jag hade precis funnit mig i att jag skulle leva själv med hundarna. Mina krav var alldeles för höga för någon att passa in på.
Men mitt mellan andetagen så lyckades jag snubbla över Ullis. Och det är nog det bästa jag har gjort ;)

Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att utveckla sig.

Minnet sviker, dagarna flyter ihop och jag hittar inte orden jag söker.

Jag hoppas så innerligt att jag vaknar upp imorgon och att allt är som förut.

Att hundarna ligger nära är tryggheten i vår skuta som är på stormigt hav.
Deras andetag lugnar mig.

Utan er skulle jag inte finnas. Så enkelt är det.
Jag älskar er mer än möjligt! <3

Efter ett långt samtal som startade med att jag grät fick mig sen till slut att må bättre - men jag mår inte bra.

Den enda jag orkar prata med när allt är som mörkast är S, hon förstår som ingen annan. Och endast förståelsen får mig att hitta ljuset i allt mörker.

Jag har återigen fått bekräftat att jag kommer inte klara av att arbeta i höst och/eller från våren 2014. Det är alldeles för tidigt. Och då kommer jag inte att klara mig, jag får helt enkelt inte in tillräckligt med pengar för att överleva.
Vad gör man då?

I slutet av samtalet så pratade jag jättemycket om mormor, om olika lekar jag lekte när jag var liten - minnen som oavsett allt mörker i världen; som aldrig mörkret rår på.
Det var ett fint avslut.

Nu "får" jag äntligen sova.

Att leva med panikångest är mer eller mindre jobbigt, såklart beroende på vilken dag jag har.

Nu har jag haft 2 veckor få jag har lämnat hundarna hemma själva en hel del men även haft mycket inplanerat.
Och den senaste tiden tycker jag att bara har mått bättre och bättre - utan bakslag. Så jag tuffade på som om allt var bra.

Idag kom bakslaget. Jag kände redan imorse att det inte var bra, och sen under hela dagen har det bara vuxit sig större. Jag har medvetet slarvat med medicinen för att det känts så bra, vilket inte var så smart egentligen.
Imorse vid 07 var jag tvungen att att gå upp enbart för att ta medicin, jag vaknade och mådde inte bra.

Efter att vi hade sagt hejdå till Nina & Co., så begav vi oss hemåt varvid jag fick ringa PG och avblåsa kvällen som var inbokad i Nävekvarn. Ångestpåslaget har pulserat, jag känner mig djupt deprimerad, extremt ledsen, har svårt att andas och har sovit mer eller mindre sen vi kom hem.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller.

Allt är otroligt betungande nu, och det gör mig ännu mer ledsen....
Jag pratade nyss med Mama och bara snäste åt henne - eftersom jag inte orkar prata och bara vill sitta hemma och vara tyst.. Det gör mig såklart om möjligt ännu mer ledsen...
Att herr räv kanske känner sig kluven och förvirrad späder också på min ledsamhet.

Och för att göra allt ännu värre så är jag ständigt illamående, inte pga ngt jag ätit eller maginfluensa - utan ångestillsmående.

Jag hoppas vid Gud att jag mår bättre imorgon. Det enda som är värre än situationen jag befinner mig i är om jag får panik.